nutshells

Nu kommer denna  blogg bli lite förändrad,
har dock ingen större grupp av anhängare till denna blogg så, Who cares.
Men det kommer nu bli en alternativ-kombinations blogg..
Ätstörningen vs träningsblogg, det är dom två sidorna som struttar omkring i mig,
för att kunna träna och få reslutat måste denna sida dominera över äts-sidan.
Och detta är en ständig kamp vill jag lova, jag är bittert medveten om att äts-sidan
aldrig helt kommer att försvinna. Men jag ska sudda ut och förinta den så gott jag kan,
så att det bara har en liten prick av betydelse.
Och jag är medveten om att jag kommer ha mina svackor och allt det där, Jag veeet,
men jag ska kämpa. Är trött på mig själv. På min numer bristande självdisciplin.
vad jag har gjort med min kropp, och hur jag skäms över den och mår dåligt över den.

Jag förstår även att det inte bara handlar om att få den där snygga kroppen,
det handlar om att acceptera sig själv och vara nöjd med den man är, att vara trygg i sig själv,
den här biten är nog den svåraste. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag hade kunnat detta.
Därför kommer jag att satsa på det förstnämda, men även försöka med det sista. I den mån jag förmår.

Denna vecka blev en liten rivstart, ett uppvaknande. En väg tillbaka till de rutiner jag haft, inte äts-sidan,
nejnej, den ska bort som sagt, utan träningssidan. Jag ska dit igen, jag ska klara det.
Ett evigt tjat om detta, men jag måste hela tiden intala mig själv, påminna mig själv om vad jag håller på med
och vart jag ska. Träningen har gått utmärkt, kosten har väl också gått bra, men den går att förbättra,
jag ska få bort allt socker och onödigt. Men jag tar det i etapper, då jag av tidigare erfarenheter lärt mig att
inget går att "ta bort" bara sådär, utan det krävs tid att bryta vanor, och ersättningar på det man tar bort.
Hjärnan har inte den kapaciteten att den förstår det där med "inte", så man måste ersätta det man tar bort med något så det inte bara blir ett bortfall. Jag kämpar, dagligen, varje timme, minut och sekund.

Vad som denna gång fått igång detta är, inte helt oväntat kanske, en kille.
Man behöver löjligt nog en motivation, något som driver det hela.
Annars är det så lätt att man faller tillbaka så fort man börjar vackla, "Äh, vad spelar det för roll, ingen bryr sig om mig ändå".. men finns den där någon, eller det där målet. då kan man inte bara ge upp.
Eller förvisso, det kan man, det har jag gort, det slutar med att jag skiter i det jag planerat och drar mig undan, gömmer mig, har en svag föraning om att detta kommer sluta på samma vis.

Jag har nämligen aldrig träffat killen i fråga. Vi har snackat på internet en längre tid, år..
men inte förens dom senaste månaderna börjat snacka mer intensivt, sms:at och pratat på telefon.
Och visst. han har sett bilder, han tycker jag är fin. MEEEEN
Självkänslan är ju noll, det gnager konstant i mig, jag är fet, fet,fet fet, han kommer aldrig gilla mig när han ser mig,
en bild är inte samma sak, man skickar ju bara som "snygga" bilderna, verkligheten förskönar inget. Då är det MIG han ser och thats it. Jag blir även så förbannad att jag ska bry mig så mycket i vad denna kille ska tycka om mig,
jag vet ju egentligen inte hur han ser ut heller, Har bara sett bild, och där gäller ju detsamma åt hans håll.
Men, ändå gnager det mer i mig vad han ska tycka, tanken faller mig inte ritkigt att JAG kanske inte tycker han är fin i verkligheten, men jag tror faktiskt inte det finns en chans, personligheten är mer liksom.

Åh, jag blir så arg, så arg, att jag lägger ner energi på detta. Men, jag behöver bekräftelsen, uppmärksamheten,
jag behöver det för att komma på fötter. Se att någon gillar mig även som jag är (ser ut) nu, och sen kan jag gå vidare,
men egentligen är det så dumt, för jag har väl fått lite av den bekfräftelsen ändå, av andra.
Men det viftar jag bort med "han vet inte vad han säger, vad han ger sig in på" och skrämmer bort dom för att slippa.
Jag är så rädd att bli bortratad att jag hellre låter chansen passera. Haha, det slår mig verkligen, hela mitt liv är så.
Jag träffar en kille, sms:ar gulligt och vi flörtar hejvilt, men när det kommer till kritan så bangar jag alltid, alltid.
Jag är så himla bombsäker på att dom ska undra vafan dom såg i mig att jag hellre låter bli.
Grejen med den här killen, är att det är nytt, spännande, jag får bekräftelse, jag ser möjligheter..
Men jag är så rädd att min lilla drömbubbla ska spricka när han ser mig. Så rädd..