lost in translation
Bloggen är till för MIG, där jag kan skriva allt, utan att någon vet vem jag är,
utan att någon tolkar in allt, tar åt sig och så vidare...
Så vad har hänt sen sist. jag träffade killen, och det var underbart! ...
Men det var underbart då, sen blev det inte mer.. Sedan dess har jag
träffat flera, flera.. men ingen jag fastnat för.. eller som fastnat för mig..
Börjar tro det bara finns idioter i "mannakläder".. och jag är sjukt less..
Jag tror jag vill ha ngn, är less på löst och ledigt, har haft det så länge..
Samtidigt vill jag inte ha vemsomhelst. och sen är det svårt att älska någon,
när jag absolut inte ens gillar mig själv på en fläck..
Har ALDRIG varit så missnöjd med mig själv som nu. Och jag finner inte vägen ut.
Jag har flyttat också, för att ta mig ifrån allt.. Som om det hjälpte, tar mig som sagt
ingenstans.. Jag har stött på massa idioter även här som bara gör att jag vill dra igen.
jag vill bara flytta igen, bort bort bort.. men vad hjälper det att fly från allt?
Det uppstår nya bekymmer, nya problem, nytt folk att hata, nytt folk som ställer till det..
Jag känner mig rotlös.. borta, vilsen..
New life?
Nu kommer denna blogg bli lite förändrad,
har dock ingen större grupp av anhängare till denna blogg så, Who cares.
Men det kommer nu bli en alternativ-kombinations blogg..
Ätstörningen vs träningsblogg, det är dom två sidorna som struttar omkring i mig,
för att kunna träna och få reslutat måste denna sida dominera över äts-sidan.
Och detta är en ständig kamp vill jag lova, jag är bittert medveten om att äts-sidan
aldrig helt kommer att försvinna. Men jag ska sudda ut och förinta den så gott jag kan,
så att det bara har en liten prick av betydelse.
Och jag är medveten om att jag kommer ha mina svackor och allt det där, Jag veeet,
men jag ska kämpa. Är trött på mig själv. På min numer bristande självdisciplin.
vad jag har gjort med min kropp, och hur jag skäms över den och mår dåligt över den.
Jag förstår även att det inte bara handlar om att få den där snygga kroppen,
det handlar om att acceptera sig själv och vara nöjd med den man är, att vara trygg i sig själv,
den här biten är nog den svåraste. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag hade kunnat detta.
Därför kommer jag att satsa på det förstnämda, men även försöka med det sista. I den mån jag förmår.
Denna vecka blev en liten rivstart, ett uppvaknande. En väg tillbaka till de rutiner jag haft, inte äts-sidan,
nejnej, den ska bort som sagt, utan träningssidan. Jag ska dit igen, jag ska klara det.
Ett evigt tjat om detta, men jag måste hela tiden intala mig själv, påminna mig själv om vad jag håller på med
och vart jag ska. Träningen har gått utmärkt, kosten har väl också gått bra, men den går att förbättra,
jag ska få bort allt socker och onödigt. Men jag tar det i etapper, då jag av tidigare erfarenheter lärt mig att
inget går att "ta bort" bara sådär, utan det krävs tid att bryta vanor, och ersättningar på det man tar bort.
Hjärnan har inte den kapaciteten att den förstår det där med "inte", så man måste ersätta det man tar bort med något så det inte bara blir ett bortfall. Jag kämpar, dagligen, varje timme, minut och sekund.
Vad som denna gång fått igång detta är, inte helt oväntat kanske, en kille.
Man behöver löjligt nog en motivation, något som driver det hela.
Annars är det så lätt att man faller tillbaka så fort man börjar vackla, "Äh, vad spelar det för roll, ingen bryr sig om mig ändå".. men finns den där någon, eller det där målet. då kan man inte bara ge upp.
Eller förvisso, det kan man, det har jag gort, det slutar med att jag skiter i det jag planerat och drar mig undan, gömmer mig, har en svag föraning om att detta kommer sluta på samma vis.
Jag har nämligen aldrig träffat killen i fråga. Vi har snackat på internet en längre tid, år..
men inte förens dom senaste månaderna börjat snacka mer intensivt, sms:at och pratat på telefon.
Och visst. han har sett bilder, han tycker jag är fin. MEEEEN
Självkänslan är ju noll, det gnager konstant i mig, jag är fet, fet,fet fet, han kommer aldrig gilla mig när han ser mig,
en bild är inte samma sak, man skickar ju bara som "snygga" bilderna, verkligheten förskönar inget. Då är det MIG han ser och thats it. Jag blir även så förbannad att jag ska bry mig så mycket i vad denna kille ska tycka om mig,
jag vet ju egentligen inte hur han ser ut heller, Har bara sett bild, och där gäller ju detsamma åt hans håll.
Men, ändå gnager det mer i mig vad han ska tycka, tanken faller mig inte ritkigt att JAG kanske inte tycker han är fin i verkligheten, men jag tror faktiskt inte det finns en chans, personligheten är mer liksom.
Åh, jag blir så arg, så arg, att jag lägger ner energi på detta. Men, jag behöver bekräftelsen, uppmärksamheten,
jag behöver det för att komma på fötter. Se att någon gillar mig även som jag är (ser ut) nu, och sen kan jag gå vidare,
men egentligen är det så dumt, för jag har väl fått lite av den bekfräftelsen ändå, av andra.
Men det viftar jag bort med "han vet inte vad han säger, vad han ger sig in på" och skrämmer bort dom för att slippa.
Jag är så rädd att bli bortratad att jag hellre låter chansen passera. Haha, det slår mig verkligen, hela mitt liv är så.
Jag träffar en kille, sms:ar gulligt och vi flörtar hejvilt, men när det kommer till kritan så bangar jag alltid, alltid.
Jag är så himla bombsäker på att dom ska undra vafan dom såg i mig att jag hellre låter bli.
Grejen med den här killen, är att det är nytt, spännande, jag får bekräftelse, jag ser möjligheter..
Men jag är så rädd att min lilla drömbubbla ska spricka när han ser mig. Så rädd..
Fan
Ångest, ångest, ångest,
min gamla trogne vän som alltid finns där för mig..
Fan.. Jag som hade bestämt mig för att gå på mötet,
att ta tag i det här på riktigt..
Men jag törs inte, .. då blir det ju verkligt..
Om jag blundar så försvinner det ju.. Ett tag iallafall..
Jag känner mig så äcklig och ful.
Jag vill bara tillbaka till för 1,5-2 år sen.. Lycka!
Eller jag vet att jag inte var lycklig då heller, långt ifrån..
men jag var närmre än nu, för nu är jag fan så långt ifrån...
Ge mig styrka, ge mig ork, ge mig modet..
Fan att man ska vara så svag..
Svar
Till Helene:
Du lämnade ingen länk till din blogg så jag svarar här.
Ja, omgivning tror oftast man är "frisk" för att man går upp,
men sjukdomen är så mkt mer än så..
Jag är inte lika yr nu som jag brukade vara.. Men orkeslös..
Har inte ork till nåt, och allra minst lust.. den är totalt borta..
Men det du anser som "normalt" är ju inte säkert att det är
hälosamt.. Vad väger du? BMI?
ångest
som vanligt, jag får aldrig nåt gjort,
för jag fastnar vid datorn och läser bloggar
av dom med samma problem som mig..
Men det resulterar i att jag känner mig FET,
totalt misslyckad.. Dom tycker dom är stora
och väger knappt 50 kg eller liknande..
Och jag längtar tillbaka när jag var sådär som jag VILLE vara,
och ångesten bokstavligen hoppar på mig,
tar tag om min hals och jag kippar efter andan..
Ångesten är så stark..
Jag får en käftsmäll, vad fan har jag gjort med mig själv?
Käftsmäll nr 2, jag förtsätter misshandla min kropp,
jag blir aldrig fri..
Tankar
Ja vad säger man?
Inte så mycket att säga om misslyckande efter misslyckande.
En bit av "Mig" försvinner för varje gång,
och det är inte långt ifrån den sista biten som försvinner iväg.
Vart finner man kraften? Styrkan? Orken? Lusten att leva..
När blev mitt liv såhär enformigt? När slutade jag att leva?
När hittar jag tillbaka? och HITTAR jag nånsin tillbaka?
Falsk trygghet
men jag vet precis vad det beror på,
..att inte äta, det ger en känsla av kontroll,
visserligen en falsk känsla,
men den hjälper för stunden.
Det är så jag hanterar det som är jobbigt i mitt liv,
den är det enda sätt jag vet, tyvärr..
Visserligen har jag ätit frukost, Bra där,
sen bara kaffe, kaffe, kaffe..
Men som sagt, det är det enda sätt jag vet..
Tankar
Jag sitter och skriver och skriver,
och sen raderar..
Det är så många tankar som jag bara
måste skriva ner..
men det är så många, och alla vill ut på samma gång..
Men jag ska försöka..
..Jag har glömt hur det känns att vara lycklig..Det är hemskt, men jag har inte en aning..
Jag har glömt hur det var innan jag hamnade i den här skiten, det finns inte i min värld längre.
ALLT kretsar kring mat, träning, vikt, utseende, YTA..
Det är sjukt hur något kan förändra en så mkt, förstöra så mkt.. Sjukdomen är förödande..
Jag har såra så många i och med detta,
och det är jag väl medveten om,
men det värsta är att jag fortfarande är inne i skiten,
jag tar mig inte härifrån,
vilket betyder att jag kommer fortsätta såra, skada..
Jag försöker hålla alla utanför, klara mig själv.
Men vid det här laget är det ju ganska tydligt att jag inte klarar mig själv.
Jag behöver deras hjälp...
Men det är så svårt att prata med dom om det, det dom vet är inte ens nära den bittra sanningen som är..
Det här med att involvera vänner har jag gett upp,
det fanns en som jag vågade släppa inpå livet,
men det resulterade bara med att hon gjorde som mig,
vilket verkligen får mig att förstå att hon egentligen inte alls förstår mig som jag trodde.
Speciellt när hon inte alls finns där för mig när det inte passar henne..
Men jag orkar inte heller utsätta mina föräldrar för det fängelse som det blir om jag ska bo hemma igen,
det hjälper mig obeskrivligt mkt (med förutsättning att jag kan fly hem till mig när jag behöver vara ensam)
men för dom blir det ett fängelse, dom ska stå ut med mina konstigheter, mina humörsvängningar,
..dom får inte vara själva, dom har vuxna barn nu, dom ska inte behöva dalta med mig,
även om jag vet att dom gör det, så känns det förjävligt att utsätta dom för det igen..
Jag vet inte längre vad som är bra för mig,
det känns som att jag har testat det mesta,
hur jag än gör, så är det tvärtom som är rätt..
Just nu, känns det som en till sjukskrivning vore susen,
för jag klarar inte både vardagen och min sjukdom,
jag kan inte hantera båda sakerna,
en sak sätts åt sidan, och ofast blir det sjukdomen,
och det förvärrar den när jag inte tar itu med den..
Men jag orkar inte heller stå för konsekvenserna,
jag vill inte prata med ännu en chef om det här,
jag vill inte förklara för alla vänner än en gång,
hitta på en ny ursäkt för dom som inte vet..
Alla tror att jag är frisk bara för att jag inte är SÅ smal längre,
och det svider också...
Jag vill bara försvinna, komma tillbaka som en ny människa,
en frisk människa, utan dessa tankar och krav..
jag är less på att gråta,
less på att släppa folk inpå livet,
för att sen förstå att det var ett misstg..
Men samtidigt är jag less på att vara själv bakom min mur,
less på att vara ensam med skiten,
less på att le för att dölja smärtan..
Hatar
men allra mest att du säger att "du alltid finns för mig"
men sen inte står för det och ignorerar sms eller att jag ringer.
Jag avskyr att folk gör så, säger att dom alltid ställer upp,
men att det sen bara är tomma ord.
Jag kan visserligen göra samma sak,
men då är det för att jag själv är så långt nere på botten och
inte klarar av att finnas till någon annans tröst när jag inte
ens kan ta hand om mig själv.
Om fallet vore så, att du inte mådde bra själv, då skulle jag inte vara arg,
men för att du är med honom, det svider ska du veta..
Jag är glad för din skull, tro inget annat.
Men säg inte att du alltid kommer finnas där för mig, och att du bryr dig,
när du sen lämnar mig i skiten när jag mår som sämst..
Jag blir besviken, och än en gång sårad,
och bygger upp den där muren som jag försökt minimera för din skull,
jag har släppt dig så nära inpå som jag aldrig någonsin gjort för någon överhuvudtaget.
Du är den som vet om det här av mina vänner, och som jag litar på..
Förstår du då hur sviken jag känner mig nu när du ignorerat det för någon du kännt knappt en vecka?
Det här är skälet till att jag inte släpper någon inpå,
jag slutar bara med att stå där som ett fån,
så nu bygger jag upp muren igen,
och jag vet inte om jag törs eller orkar konfrontera dig med detta,
jag har försökt med små hintar,
men dom tränger inte igenom dina små rosa äckliga kärleksmoln..
Och jag vill för allt i världen inte förstöra det du har,
eller riskera att det ska verka som om jag är avundsjuk på dig,
för så är inte fallet, jag är SÅ glad för din skull..
Men det finns ett mellanting,
du kan finnas för mig även fast du har honom,
och vänskap borde väga tyngre..
Du bleknar i min värld vännen,
och snart är du borta, inte bokstavligen kanske,
men i min värld, bakom min mur, dit jag släppte in dig..
Jag sätter på mig masken för även dig nu,
för hela min värld rasar, och du låtsas inte se..
Ångest
ett laddat ord som ständigt finns i min vardag.
Jag tar mig aldrig här ifrån, aldrig aldrig..
Jag känner hur orken, livslusten och energin
bokstavligen rinner ur mig..
Jag orkar inte, vill inte, orkar inte kämpa mer..
Men samtidigt är jag fortfarande har perfektionisten
inom mig en del kvar att säga..
-Du är en feg, svag människa, utan någon somhelst självdisciplin...du är värdelös...
Jag får inte vara svag, inte vara feg, inte ge upp även fast allt verkar hopplöst..
Men efter alla dessa år är det svårt att se ljuset i tunneln,
svårt att få upp hoppet igen efter att ha blivit nertrampat så många gånger..
Det värsta är nog ändå att jag på något vis, varje nedgång,
får för mig att det ska gå imorn...
Och att sen få samma vanliga jävla käftsmäll som tar ner en på jorden igen,
till verkligheten... och man hör samma ord igen..
Du är FUL, FET och ÄCKLIG,
du har NOLL SJÄLVDISCIPLIN,
och du är VÄRDELÖS
Jag vill bara bort,
bort från alla krav,
bort från verkligheten..
Slippa all ångest,
slippa gråta av desperation,
slippa driva bort alla i rädslan
av att dom ska se mig,
mitt verkliga jag..
Jag vill bort..
Misslyckad
Ja, hur ska man beskriva tillvaron.
Mer eller mindre ett helvete kanske? Stämmer rätt bra..
Pendlar mellan att försöka stå emot sjukdomen,
och att helt ge efter för den och låta den vinna.
Men Varje gång jag ger efter och faller tillbaka,
så ger jag mig fan på att NU ska det gå, Imorn..
Det enda problemet är..
Att det där Imorgon aldrig kommer..
Eller att det inte håller i sig särskilt länge..
Jag trillar tillbaka i samma gamla spår,
till tryggheten, till min falska trygghet..
Det värsta nu är...
Att en nära vän, som visserligen vart inne på dom spåren förut..
Nu har kommit in på samma bana som mig, en mildare version kanske..
Men.. är det här mitt fel? Att jag öppnade mig som jag gjorde,
invigde jag henne i denna värld igen? .. Fan, misslyckad man är..
moodswings
hittills denna vecka har jag klarat mig från att
stoppa huvudet i toaletten.
Men "bra" när man ska kolla på maten är det väl inte,
inge hets, absolut inte, däremot väldigt lite måltider,
kanske 1-2 på dagen, inte stora egentligen,
men för mig som inte kan det där med normalt så känns det så,
istället för att äta lite oftare och hålla en jämn blodsockernivå..
Ja ni ser, så lätt att kunna i teorin, men praktiken suger..
Ja, men jag håller mig på detta plan, får helt enkelt försöka..
Tänkte jag skulle försöka äta "nyttigt", men för de inte bannlysa
saker, för då blir dom bara mer attraktiva i mina ögon..
man e ju som barn i sinnet, allt man inte får, SKA man ha..
botten
ångesten tar över och jag tappar kontrollen.
Jag har tappat livslusten och orken att kämpa.
Och ingen finns där för mig,
jag vet inte vart jag ska ta vägen längre..
Vet inte hur jag ska ta mig ifrån,
allt jag gör slutar i ett misslyckande..
Crap
dt började slinta igår, och gick bara utför,
idag är det värre..
Jag är på uruselt humör, dessa förbannade
energitjuvar som tar all min energi, och mitt humör..
Ska man behöva ta sån här skit?
jag orkar inte iaf,
och allra mest blir jag förbannad för att jag tar åt mig,
idioter..
:I)
morgonpromenad som fick upp energin och orken,
sen klarar jag det mesta.
Jobbet gick bra, för att vara måndag, mkt att stå i bara.
I övrigt har det gått, hmm ok idag,
slank ner nån sak som jag borde låtit bli,
men inga ofantliga mängder, utan lagom, till och med lite,
och inga återfall, jag klarade det iallafall.
Vilket gör mig ännu mer nöjd..
Imorn ska det bara gå bättre :D
