Fan
Ångest, ångest, ångest,
min gamla trogne vän som alltid finns där för mig..
Fan.. Jag som hade bestämt mig för att gå på mötet,
att ta tag i det här på riktigt..
Men jag törs inte, .. då blir det ju verkligt..
Om jag blundar så försvinner det ju.. Ett tag iallafall..
Jag känner mig så äcklig och ful.
Jag vill bara tillbaka till för 1,5-2 år sen.. Lycka!
Eller jag vet att jag inte var lycklig då heller, långt ifrån..
men jag var närmre än nu, för nu är jag fan så långt ifrån...
Ge mig styrka, ge mig ork, ge mig modet..
Fan att man ska vara så svag..
Svar
Till Helene:
Du lämnade ingen länk till din blogg så jag svarar här.
Ja, omgivning tror oftast man är "frisk" för att man går upp,
men sjukdomen är så mkt mer än så..
Jag är inte lika yr nu som jag brukade vara.. Men orkeslös..
Har inte ork till nåt, och allra minst lust.. den är totalt borta..
Men det du anser som "normalt" är ju inte säkert att det är
hälosamt.. Vad väger du? BMI?
ångest
som vanligt, jag får aldrig nåt gjort,
för jag fastnar vid datorn och läser bloggar
av dom med samma problem som mig..
Men det resulterar i att jag känner mig FET,
totalt misslyckad.. Dom tycker dom är stora
och väger knappt 50 kg eller liknande..
Och jag längtar tillbaka när jag var sådär som jag VILLE vara,
och ångesten bokstavligen hoppar på mig,
tar tag om min hals och jag kippar efter andan..
Ångesten är så stark..
Jag får en käftsmäll, vad fan har jag gjort med mig själv?
Käftsmäll nr 2, jag förtsätter misshandla min kropp,
jag blir aldrig fri..
Tankar
Ja vad säger man?
Inte så mycket att säga om misslyckande efter misslyckande.
En bit av "Mig" försvinner för varje gång,
och det är inte långt ifrån den sista biten som försvinner iväg.
Vart finner man kraften? Styrkan? Orken? Lusten att leva..
När blev mitt liv såhär enformigt? När slutade jag att leva?
När hittar jag tillbaka? och HITTAR jag nånsin tillbaka?
Falsk trygghet
men jag vet precis vad det beror på,
..att inte äta, det ger en känsla av kontroll,
visserligen en falsk känsla,
men den hjälper för stunden.
Det är så jag hanterar det som är jobbigt i mitt liv,
den är det enda sätt jag vet, tyvärr..
Visserligen har jag ätit frukost, Bra där,
sen bara kaffe, kaffe, kaffe..
Men som sagt, det är det enda sätt jag vet..
Tankar
Jag sitter och skriver och skriver,
och sen raderar..
Det är så många tankar som jag bara
måste skriva ner..
men det är så många, och alla vill ut på samma gång..
Men jag ska försöka..
..Jag har glömt hur det känns att vara lycklig..Det är hemskt, men jag har inte en aning..
Jag har glömt hur det var innan jag hamnade i den här skiten, det finns inte i min värld längre.
ALLT kretsar kring mat, träning, vikt, utseende, YTA..
Det är sjukt hur något kan förändra en så mkt, förstöra så mkt.. Sjukdomen är förödande..
Jag har såra så många i och med detta,
och det är jag väl medveten om,
men det värsta är att jag fortfarande är inne i skiten,
jag tar mig inte härifrån,
vilket betyder att jag kommer fortsätta såra, skada..
Jag försöker hålla alla utanför, klara mig själv.
Men vid det här laget är det ju ganska tydligt att jag inte klarar mig själv.
Jag behöver deras hjälp...
Men det är så svårt att prata med dom om det, det dom vet är inte ens nära den bittra sanningen som är..
Det här med att involvera vänner har jag gett upp,
det fanns en som jag vågade släppa inpå livet,
men det resulterade bara med att hon gjorde som mig,
vilket verkligen får mig att förstå att hon egentligen inte alls förstår mig som jag trodde.
Speciellt när hon inte alls finns där för mig när det inte passar henne..
Men jag orkar inte heller utsätta mina föräldrar för det fängelse som det blir om jag ska bo hemma igen,
det hjälper mig obeskrivligt mkt (med förutsättning att jag kan fly hem till mig när jag behöver vara ensam)
men för dom blir det ett fängelse, dom ska stå ut med mina konstigheter, mina humörsvängningar,
..dom får inte vara själva, dom har vuxna barn nu, dom ska inte behöva dalta med mig,
även om jag vet att dom gör det, så känns det förjävligt att utsätta dom för det igen..
Jag vet inte längre vad som är bra för mig,
det känns som att jag har testat det mesta,
hur jag än gör, så är det tvärtom som är rätt..
Just nu, känns det som en till sjukskrivning vore susen,
för jag klarar inte både vardagen och min sjukdom,
jag kan inte hantera båda sakerna,
en sak sätts åt sidan, och ofast blir det sjukdomen,
och det förvärrar den när jag inte tar itu med den..
Men jag orkar inte heller stå för konsekvenserna,
jag vill inte prata med ännu en chef om det här,
jag vill inte förklara för alla vänner än en gång,
hitta på en ny ursäkt för dom som inte vet..
Alla tror att jag är frisk bara för att jag inte är SÅ smal längre,
och det svider också...
Jag vill bara försvinna, komma tillbaka som en ny människa,
en frisk människa, utan dessa tankar och krav..
jag är less på att gråta,
less på att släppa folk inpå livet,
för att sen förstå att det var ett misstg..
Men samtidigt är jag less på att vara själv bakom min mur,
less på att vara ensam med skiten,
less på att le för att dölja smärtan..
Hatar
men allra mest att du säger att "du alltid finns för mig"
men sen inte står för det och ignorerar sms eller att jag ringer.
Jag avskyr att folk gör så, säger att dom alltid ställer upp,
men att det sen bara är tomma ord.
Jag kan visserligen göra samma sak,
men då är det för att jag själv är så långt nere på botten och
inte klarar av att finnas till någon annans tröst när jag inte
ens kan ta hand om mig själv.
Om fallet vore så, att du inte mådde bra själv, då skulle jag inte vara arg,
men för att du är med honom, det svider ska du veta..
Jag är glad för din skull, tro inget annat.
Men säg inte att du alltid kommer finnas där för mig, och att du bryr dig,
när du sen lämnar mig i skiten när jag mår som sämst..
Jag blir besviken, och än en gång sårad,
och bygger upp den där muren som jag försökt minimera för din skull,
jag har släppt dig så nära inpå som jag aldrig någonsin gjort för någon överhuvudtaget.
Du är den som vet om det här av mina vänner, och som jag litar på..
Förstår du då hur sviken jag känner mig nu när du ignorerat det för någon du kännt knappt en vecka?
Det här är skälet till att jag inte släpper någon inpå,
jag slutar bara med att stå där som ett fån,
så nu bygger jag upp muren igen,
och jag vet inte om jag törs eller orkar konfrontera dig med detta,
jag har försökt med små hintar,
men dom tränger inte igenom dina små rosa äckliga kärleksmoln..
Och jag vill för allt i världen inte förstöra det du har,
eller riskera att det ska verka som om jag är avundsjuk på dig,
för så är inte fallet, jag är SÅ glad för din skull..
Men det finns ett mellanting,
du kan finnas för mig även fast du har honom,
och vänskap borde väga tyngre..
Du bleknar i min värld vännen,
och snart är du borta, inte bokstavligen kanske,
men i min värld, bakom min mur, dit jag släppte in dig..
Jag sätter på mig masken för även dig nu,
för hela min värld rasar, och du låtsas inte se..
Ångest
ett laddat ord som ständigt finns i min vardag.
Jag tar mig aldrig här ifrån, aldrig aldrig..
Jag känner hur orken, livslusten och energin
bokstavligen rinner ur mig..
Jag orkar inte, vill inte, orkar inte kämpa mer..
Men samtidigt är jag fortfarande har perfektionisten
inom mig en del kvar att säga..
-Du är en feg, svag människa, utan någon somhelst självdisciplin...du är värdelös...
Jag får inte vara svag, inte vara feg, inte ge upp även fast allt verkar hopplöst..
Men efter alla dessa år är det svårt att se ljuset i tunneln,
svårt att få upp hoppet igen efter att ha blivit nertrampat så många gånger..
Det värsta är nog ändå att jag på något vis, varje nedgång,
får för mig att det ska gå imorn...
Och att sen få samma vanliga jävla käftsmäll som tar ner en på jorden igen,
till verkligheten... och man hör samma ord igen..
Du är FUL, FET och ÄCKLIG,
du har NOLL SJÄLVDISCIPLIN,
och du är VÄRDELÖS
Jag vill bara bort,
bort från alla krav,
bort från verkligheten..
Slippa all ångest,
slippa gråta av desperation,
slippa driva bort alla i rädslan
av att dom ska se mig,
mitt verkliga jag..
Jag vill bort..
Misslyckad
Ja, hur ska man beskriva tillvaron.
Mer eller mindre ett helvete kanske? Stämmer rätt bra..
Pendlar mellan att försöka stå emot sjukdomen,
och att helt ge efter för den och låta den vinna.
Men Varje gång jag ger efter och faller tillbaka,
så ger jag mig fan på att NU ska det gå, Imorn..
Det enda problemet är..
Att det där Imorgon aldrig kommer..
Eller att det inte håller i sig särskilt länge..
Jag trillar tillbaka i samma gamla spår,
till tryggheten, till min falska trygghet..
Det värsta nu är...
Att en nära vän, som visserligen vart inne på dom spåren förut..
Nu har kommit in på samma bana som mig, en mildare version kanske..
Men.. är det här mitt fel? Att jag öppnade mig som jag gjorde,
invigde jag henne i denna värld igen? .. Fan, misslyckad man är..
