nutshells

Ångest,
ett laddat ord som ständigt finns i min vardag.
Jag tar mig aldrig här ifrån, aldrig aldrig..
Jag känner hur orken, livslusten och energin
bokstavligen rinner ur mig..
Jag orkar inte, vill inte, orkar inte kämpa mer..
Men samtidigt är jag fortfarande har perfektionisten
inom mig en del kvar att säga..

-Du är en feg, svag människa, utan någon somhelst självdisciplin...du är värdelös...

Jag får inte vara svag, inte vara feg, inte ge upp även fast allt verkar hopplöst..
Men efter alla dessa år är det svårt att se ljuset i tunneln,
svårt att få upp hoppet igen efter att ha blivit nertrampat så många gånger..

Det värsta är nog ändå att jag på något vis, varje nedgång,
får för mig att det ska gå imorn...
Och att sen få samma vanliga jävla käftsmäll som tar ner en på jorden igen,
till verkligheten... och man hör samma ord igen..

Du är FUL, FET och ÄCKLIG,
du har NOLL SJÄLVDISCIPLIN,
och du är VÄRDELÖS

Jag vill bara bort,
bort från alla krav,
bort från verkligheten..
Slippa all ångest,
slippa gråta av desperation,
slippa driva bort alla i rädslan
av att dom ska se mig,
mitt verkliga jag..
Jag vill bort..