nutshells

Jag hatar att du inte finns där för mig när jag behöver dig,
men allra mest att du säger att "du alltid finns för mig"
men sen inte står för det och ignorerar sms eller att jag ringer.
Jag avskyr att folk gör så, säger att dom alltid ställer upp,
men att det sen bara är tomma ord.

Jag kan visserligen göra samma sak,
men då är det för att jag själv är så långt nere på botten och
inte klarar av att finnas till någon annans tröst när jag inte
ens kan ta hand om mig själv.
Om fallet vore så, att du inte mådde bra själv, då skulle jag inte vara arg,
men för att du är med honom, det svider ska du veta..
Jag är glad för din skull, tro inget annat.
Men säg inte att du alltid kommer finnas där för mig, och att du bryr dig,
när du sen lämnar mig i skiten när jag mår som sämst..

Jag blir besviken, och än en gång sårad,
och bygger upp den där muren som jag försökt minimera för din skull,
jag har släppt dig så nära inpå som jag aldrig någonsin gjort för någon överhuvudtaget.
Du är den som vet om det här av mina vänner, och som jag litar på..
Förstår du då hur sviken jag känner mig nu när du ignorerat det för någon du kännt knappt en vecka?
Det här är skälet till att jag inte släpper någon inpå,
jag slutar bara med att stå där som ett fån,
så nu bygger jag upp muren igen,
och jag vet inte om jag törs eller orkar konfrontera dig med detta,
jag har försökt med små hintar,
men dom tränger inte igenom dina små rosa äckliga kärleksmoln..
Och jag vill för allt i världen inte förstöra det du har,
eller riskera att det ska verka som om jag är avundsjuk på dig,
för så är inte fallet, jag är SÅ glad för din skull..

Men det finns ett mellanting,
du kan finnas för mig även fast du har honom,
och vänskap borde väga tyngre..

Du bleknar i min värld vännen,
och snart är du borta, inte bokstavligen kanske,
men i min värld, bakom min mur, dit jag släppte in dig..
Jag sätter på mig masken för även dig nu,
för hela min värld rasar, och du låtsas inte se..