nutshells

Jag sitter och skriver och skriver,
och sen raderar..
Det är så många tankar som jag bara
måste skriva ner..
men det är så många, och alla vill ut på samma gång..
Men jag ska försöka..

..Jag har glömt hur det känns att vara lycklig..Det är hemskt, men jag har inte en aning..
Jag har glömt hur det var innan jag hamnade i den här skiten, det finns inte i min värld längre.
ALLT kretsar kring mat, träning, vikt, utseende, YTA..
Det är sjukt hur något kan förändra en så mkt, förstöra så mkt.. Sjukdomen är förödande..

Jag har såra så många i och med detta,
och det är jag väl medveten om,
men det värsta är att jag fortfarande är inne i skiten,
jag tar mig inte härifrån,
vilket betyder att jag kommer fortsätta såra, skada..
Jag försöker hålla alla utanför, klara mig själv.
Men vid det här laget är det ju ganska tydligt att jag inte klarar mig själv.
Jag behöver deras hjälp...
Men det är så svårt att prata med dom om det, det dom vet är inte ens nära den bittra sanningen som är..
Det här med att involvera vänner har jag gett upp,
det fanns en som jag vågade släppa inpå livet,
men det resulterade bara med att hon gjorde som mig,
vilket verkligen får mig att förstå att hon egentligen inte alls förstår mig som jag trodde.
Speciellt när hon inte alls finns där för mig när det inte passar henne..
Men jag orkar inte heller utsätta mina föräldrar för det fängelse som det blir om jag ska bo hemma igen,
det hjälper mig obeskrivligt mkt (med förutsättning att jag kan fly hem till mig när jag behöver vara ensam)
men för dom blir det ett fängelse, dom ska stå ut med mina konstigheter, mina humörsvängningar,
..dom får inte vara själva, dom har vuxna barn nu, dom ska inte behöva dalta med mig,
även om jag vet att dom gör det, så känns det förjävligt att utsätta dom för det igen..

Jag vet inte längre vad som är bra för mig,
det känns som att jag har testat det mesta,
hur jag än gör, så är det tvärtom som är rätt..
Just nu, känns det som en till sjukskrivning vore susen,
för jag klarar inte både vardagen och min sjukdom,
jag kan inte hantera båda sakerna,
en sak sätts åt sidan, och ofast blir det sjukdomen,
och det förvärrar den när jag inte tar itu med den..
Men jag orkar inte heller stå för konsekvenserna,
jag vill inte prata med ännu en chef om det här,
jag vill inte förklara för alla vänner än en gång,
hitta på en ny ursäkt för dom som inte vet..
Alla tror att jag är frisk bara för att jag inte är SÅ smal längre,
och det svider också...
Jag vill bara försvinna, komma tillbaka som en ny människa,
en frisk människa, utan dessa tankar och krav..

jag är less på att gråta,
less på att släppa folk inpå livet,
för att sen förstå att det var ett misstg..

Men samtidigt är jag less på att vara själv bakom min mur,
less på att vara ensam med skiten,
less på att le för att dölja smärtan..